Bilen backar ut genom sjukhusets grindar. Möter en kollega på gården utanför. Han ler och följer efter. Joggar ett par steg. Stannar sedan på den leriga gatan och vinkar. Jag tillbaka. Åker sedan för sista gången genom slummens gator. Ser människorna. De vackra. Stolta och vänliga. Tänker att vi kanske ses igen. I en bättre framtid. Hoppas. Och vill.

Vi isolerar den fjortonårige pojken omedelbart eftersom bakterien är väldigt smittsam. Via det nationella laboratoriet går det att få tag på behandlingen. Men då vill de först komma och ta prover på patienten innan motgiftet kan skickas med bud. Jag skänker en snabb hälsning till högre makter när de kommer redan inom en timme för att ta proverna. Och efter att ha förhandlat ner leveranstiden för medicinen från ”ett par dagar” till ”nu så fort som möjligt annars kommer patienten att dö” känns det som att det hela kommer gå vägen.

Men plötsligt orkar inte hjärtat längre och pojken slutar andas. Försöket att återuppliva honom är från början fokuserat men blir allt eftersom minuterna går mer och mer desperat. Efter 20 minuter börjar dock hjärtat att slå igen och något som verkar vara andetag blir synligt. Han lever! En snabb blick senare från narkosläkaren som tittat på pupillerna förstår jag att det är hopplöst. Eftersom de inte reagerar alls på ljus har pojkens hjärna med största sannolikhet blivit alltför skadad av syrebristen och han kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

Tiden kommer för nattskiftet att ta över och personalen byts ut. Eftersom jag är på ett av mina veckoliga 24-timmarspass blir jag kvar över natten. Pojken hamnar snart i ett kramptillstånd som vi har svårt att bryta. Mamman vandrar i cirklar runt sängen och ber. Två timmar efter det att vi började återupplivningen anländer motgiftet. Jag svär tyst för mig själv när jag kopplar det via ett dropp till pojkens arm. Det är ju uppenbarligen för sent. Större delen av passet vakar jag vid hans säng. Trots konstanta kramper överlever han natten men dör dagen efter. Livet känns eländigt, orättvist och fruktansvärt sorgligt.

Min kollega ser så bestämd ut att jag nästan känner mig skyldig för att jag ställt frågan om dagens betydelse för Haiti. Det är flaggans dag. Tidigare en folkfest utan dess like. Men i år är det ingen som vill fira.

I stället organiseras stora manifestationer mot regeringen och dess oförmåga att agera efter jordbävningen.

Tidigare i veckan nådde nyheten att det vid tre tillfällen frihetsberövats utlänningar i Port-au-Prince. Spekulationer säger att dåden utförts för att bevisa att regeringen inte längre kan garantera ens hjälparbetarnas säkerhet.

Regnen tilltar. Det luktar oerhört illa när vattenmassorna sprider ut smuts och odefinierbar geggamoja över stadens gator.

Jag förblir stum efter min kollegas uttalande. Hopplösheten tar över igen.

Efter att ha fått smak på de första dropparna är han omättlig. Så vi matar. Och matar. Varje gång vi försöker lägga ner honom i sängen skriker han efter mer. När jag tar honom i famnen dunkar han huvudet mot axeln som för att leta efter mammans bröst. Frampå småtimmarna däckar han äntligen med armar och ben sträckta åt alla håll. Runt omkring i sängen ligger en mängd tomma mjölkflaskor. Som efter en lyckad fest.

Ett par dagar senare har mamman kommit på bättre tankar och vill plötsligt ha honom tillbaka. När hon lägger honom till bröstet ser hon lycklig ut och efter ett par dagar är de båda redo att lämna sjukhuset.  Någon uppföljning blir det dock inte eftersom de sociala myndigheternas kapacitet inte sträcker sig så långt. Jag känner desperationen komma krypande. Måtte hon nu fortsätta att amma honom! Jag har sett så många små dö av så dumma anledningar. På min plottriga franska, som de senaste veckorna börjat blandas ut mer och mer med kreol, tar jag mamman stadigt i handen och säger henne ett par väl valda. Hon nickar. Och jag kan bara hoppas.

Fruktstånd trängs med tavelförsäljare. Hantverkare säljer traditionella väggprydnader i metall utsmyckade i jordens alla färger. Telefonbolagen konkurrerar med tydligt markerade loggor och även internetcafén görs möjliga mitt på gatan. Skolorna är öppna sedan en dryg månad tillbaka och ett betydande antal män i gula hjälmar har tagit staden i antågande för att rensa upp bland ruinerna.

Hoppet om Haitis framtid må fortfarande vara en aning vagt. Men det spirar betydligt mycket mer nu än för bara en månad sedan. Det är glädjande.

Så kommer en arla morgon. Jag har arbetat snart ett dygn och ser en kvinna som ligger i värkar utanför ett av tälten. Hon ropar högt ”MES AMIS!” men jag lägger ingen större uppmärksamhet vid det hela. Efter att ha gått min vanliga runda bland de övriga patienterna kommer jag tillbaka. Kvinnan har hasat sig upp och sitter på huk. Då ser jag huvudet. Herregud! Jag hinner precis fram och kupar händerna runt den lilla bulan. Mamman krystar och jag hinner inte ens ropa på hjälp. PLUPP, säger det så kommer ena axeln, sedan den andra och resten av kroppen i ett huj. Jag sitter plötsligt på marken med ett litet nyfött blodigt barn i famnen. Men bebisen låter inte. HJÄLP, får jag äntligen ur mig och ruskar om den lille i ren panik. Då kommer ett läte. Rossligt till en början men efter bara en liten stund ekar det högt och ljudligt av barnskrik mellan väggarna. Barnmorskorna kommer springande. Jag andas ut och ser att det är en liten flicka jag krampartat håller i min famn. Jag får upp henne på mammans bröst som lutar huvudet mot tältduken och sluter ögonen. En plötslig instinkt säger mig att krypa ihop bredvid henne. Jag är så otroligt trött och benen värker. I stället rycker jag upp mig. Jag har förlöst ett barn för första gången i mitt liv! Om man nu kan kalla det så. Något åt det hållet i alla fall.

Att stå emot instinkten att försöka återuppliva den lille känns som ett hån mot allt vad min sjuksköterskeheder innefattar. Men jag gör ingenting eftersom det är lönlöst.

Efteråt känner jag mig fullkomligt hjärtlös och det dåliga samvetet vrider sig som en kniv i magen trots mina erfarna kollegers stöttande ord. Att på detta sätt gång efter gång tvingas inse sina begränsningar är fruktansvärt. Men de som varit med förr säger att man vänjer sig. Jag undrar bara hur. Och när.

Jag slås av det ständigt och inte bara en dag som denna. Människor tar plats i temporära kyrkbänkar i form av rader av stolar som ställts upp utomhus i varje kvarter. Familj efter familj. Många ser glada ut och jag ler inifrån mitt bilfönster. Det är en bra dag i dag.

Det första pistolskottet bryter tvärt det goda humör som spridit sig i teamet. Vi är då i tryggt förvar på sjukhuset men hör ytterligare två, tre och fyra skott vina strax utanför och det är bara att förbereda sig för att ta emot de sårade. Men minuterna går utan att någon anländer och vi tänker att det var förmodligen väl riktade skott eftersom ingen sjukvård verkar behövas. När smällarna fortsätter att återkomma med jämna mellanrum under dagen blir vi minst sagt konfunderade. Har de slutat att föra de skottskadade till oss?

Dagen efter får vi svaret. Det visar sig att barnen i området har fått tag på torkad nödproviant som de blandat med vatten i små burkar. När det hela svällt tillräckligt blir resultatet en explosion som på nära håll låter som ett skott från en pistol. Jag minns fenomenet väl. På min högstadieskola knyckte vi bakpulverburkar från hemkunskapen och gjorde liknande experiment. Och även om syftet med denna proviant, liksom med bakpulvret, egentligen var ett helt annat så lockar det tillbaka ett leende och en lättnad. Allt är inte av ondo i denna stad.

Ofta bryter tumult ut. Häromdagen blev ett av teamen attackerade av stenkastande människor som i desperation ville åt det som erbjöds. Teamet flydde till sjukhuset och distributionen avbröts. Nöten är uppenbarligen svår att knäcka när risken för hjälparbetarna växer sig allt större. Även ute i tältlägren är kriminaliteten hög dit psykosocialt stöd och annat ska nå fram. Eftersom Läkare utan gränser tar avstånd från vapen av alla slag kan inte polisen vara med som beskydd. Som det är nu är situationen enbart full av förlorare. Och det gränslösa hjälpbehovet kvarstår.

Samtidigt förlorar vi dagligen barn på sjukhuset. Smittsamma sjukdomar som lunginflammation och diarréer sprider sig med ökad hastighet i tältlägren. Ofta kommer de in för sent och våra insatser räcker inte till. Frustrationen är överväldigande, häromdagen hade tre barn dött innan klockan var nio på morgonen. Jag känner att orken börjar tryta och då har jag bara varit här i en månad. Hur mina lokala kolleger som dessutom nyligen förlorat sina egna barn och andra familjemedlemmar står ut vet jag inte. Men hittills har jag inte sett en enda tår falla.