Hej då Cité Soleil
Den finns så mycket att säga. Jag tar farväl av mina vänner på sjukhuset. Kolleger. Patienter och deras anhöriga. Städare och vakter. De säger lycka till. Men orden stockar sig i min hals. Knuffar än en gång bort tårarna. Nickar och ler. Kramar. Hoppas. Vill. Säga att allt blir bättre snart.
Bilen backar ut genom sjukhusets grindar. Möter en kollega på gården utanför. Han ler och följer efter. Joggar ett par steg. Stannar sedan på den leriga gatan och vinkar. Jag tillbaka. Åker sedan för sista gången genom slummens gator. Ser människorna. De vackra. Stolta och vänliga. Tänker att vi kanske ses igen. I en bättre framtid. Hoppas. Och vill.
juli 9, 2010 den 12:57 e m
Tack för din stora insats för de människor som är i sådan nöd och behöver all hjälp.
Det är så underbart läsa att det finns sådana människor som ni är i Läkare utan Gränser.
Namnet anger precis så jag upplever det.
Det finns inga gränser för alla er som ställer upp på detta sätt.
Önskar er alla en fin framtid och så bra sommar som var och en önskar ha.
Gun-Inger
november 17, 2010 den 9:46 e m
Hej jag har en fråga jag länge haft inom mig hur klarar ni som är volontärer av att se allt elände där ni är? Beundrar er och ert arbete nått så otroligt. Skulle va så tacksam för ett svar.
Med vänliga hälsningar Carin.
januari 6, 2011 den 10:50 e m
Du är en ängel.
januari 11, 2011 den 7:38 e m
Så starkt! Det ger nog minnen för livet-postiva och negativa.
Tack för ditt arbete. Tänk på dom du hjälpt istället för
dom du inte hann med/kunde hjälpa.
Kram Viva
mars 21, 2011 den 12:19 e m
Hej!
Snubblade in på din blogg när jag kollade på läkare utan gränsers hemsida. Blev otroligt berörd av det du skrivit och inspirerad. Ska börja plugga till sjuksköterska till hösten och det är en stor dröm att få jobba med läkare utan gränser. Tack för din inspiration och dina berättelser. Jag hoppas på att också få göra en insats i framtiden.
Hjärtliga hälsningar Malin