Difteri

Den tunna armen sträcker sig mot mig en bit ut i luften. “Blanc” rosslar en svag röst bakom masken med syrgas. Ett rop på hjälp. Till den vita. Ögonen glimmar till av kraftansträngningen. Han får ingen luft. Barnläkaren tror att det är difteri. En obefintlig sjukdom i Europa tack vare allmän vaccinering. Bakterien ger symtom på luftvägarna med resultatet att det inte går att dra in luft i lungorna. Behandlingen sker med ett antitoxin. Som inte finns tillgängligt på sjukhuset Choscal i Cité Soleil.

Vi isolerar den fjortonårige pojken omedelbart eftersom bakterien är väldigt smittsam. Via det nationella laboratoriet går det att få tag på behandlingen. Men då vill de först komma och ta prover på patienten innan motgiftet kan skickas med bud. Jag skänker en snabb hälsning till högre makter när de kommer redan inom en timme för att ta proverna. Och efter att ha förhandlat ner leveranstiden för medicinen från “ett par dagar” till “nu så fort som möjligt annars kommer patienten att dö” känns det som att det hela kommer gå vägen.

Men plötsligt orkar inte hjärtat längre och pojken slutar andas. Försöket att återuppliva honom är från början fokuserat men blir allt eftersom minuterna går mer och mer desperat. Efter 20 minuter börjar dock hjärtat att slå igen och något som verkar vara andetag blir synligt. Han lever! En snabb blick senare från narkosläkaren som tittat på pupillerna förstår jag att det är hopplöst. Eftersom de inte reagerar alls på ljus har pojkens hjärna med största sannolikhet blivit alltför skadad av syrebristen och han kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

Tiden kommer för nattskiftet att ta över och personalen byts ut. Eftersom jag är på ett av mina veckoliga 24-timmarspass blir jag kvar över natten. Pojken hamnar snart i ett kramptillstånd som vi har svårt att bryta. Mamman vandrar i cirklar runt sängen och ber. Två timmar efter det att vi började återupplivningen anländer motgiftet. Jag svär tyst för mig själv när jag kopplar det via ett dropp till pojkens arm. Det är ju uppenbarligen för sent. Större delen av passet vakar jag vid hans säng. Trots konstanta kramper överlever han natten men dör dagen efter. Livet känns eländigt, orättvist och fruktansvärt sorgligt.