Hunger

Jag vill inte ha barnet, förklarar hon. Tydligt. Han är ett par veckor gammal och mamman vägrar att ge honom mat. Själv lider hon av andningssvårigheter sedan förlossningen och vill inte ha med honom att göra. På ögonlocken har den lille små svarta insektsbett som han fått eftersom hon tidigare lagt honom i en soptunna. Varför hon ångrade sig och plockade upp honom igen vet jag inte, men någon amning är det inte tal om. Efter ett par dagars försök till övertalning med knappt resultat börjar den lille se väldigt medtagen ut. Så vi flyttar över honom till barntältet för att mata honom kontinuerligt med mjölk.

Efter att ha fått smak på de första dropparna är han omättlig. Så vi matar. Och matar. Varje gång vi försöker lägga ner honom i sängen skriker han efter mer. När jag tar honom i famnen dunkar han huvudet mot axeln som för att leta efter mammans bröst. Frampå småtimmarna däckar han äntligen med armar och ben sträckta åt alla håll. Runt omkring i sängen ligger en mängd tomma mjölkflaskor. Som efter en lyckad fest.

Ett par dagar senare har mamman kommit på bättre tankar och vill plötsligt ha honom tillbaka. När hon lägger honom till bröstet ser hon lycklig ut och efter ett par dagar är de båda redo att lämna sjukhuset.  Någon uppföljning blir det dock inte eftersom de sociala myndigheternas kapacitet inte sträcker sig så långt. Jag känner desperationen komma krypande. Måtte hon nu fortsätta att amma honom! Jag har sett så många små dö av så dumma anledningar. På min plottriga franska, som de senaste veckorna börjat blandas ut mer och mer med kreol, tar jag mamman stadigt i handen och säger henne ett par väl valda. Hon nickar. Och jag kan bara hoppas.