Hej då Cité Soleil

Den finns så mycket att säga. Jag tar farväl av mina vänner på sjukhuset. Kolleger. Patienter och deras anhöriga. Städare och vakter. De säger lycka till. Men orden stockar sig i min hals. Knuffar än en gång bort tårarna. Nickar och ler. Kramar. Hoppas. Vill. Säga att allt blir bättre snart.

Bilen backar ut genom sjukhusets grindar. Möter en kollega på gården utanför. Han ler och följer efter. Joggar ett par steg. Stannar sedan på den leriga gatan och vinkar. Jag tillbaka. Åker sedan för sista gången genom slummens gator. Ser människorna. De vackra. Stolta och vänliga. Tänker att vi kanske ses igen. I en bättre framtid. Hoppas. Och vill.

Difteri

Den tunna armen sträcker sig mot mig en bit ut i luften. ”Blanc” rosslar en svag röst bakom masken med syrgas. Ett rop på hjälp. Till den vita. Ögonen glimmar till av kraftansträngningen. Han får ingen luft. Barnläkaren tror att det är difteri. En obefintlig sjukdom i Europa tack vare allmän vaccinering. Bakterien ger symtom på luftvägarna med resultatet att det inte går att dra in luft i lungorna. Behandlingen sker med ett antitoxin. Som inte finns tillgängligt på sjukhuset Choscal i Cité Soleil.

Vi isolerar den fjortonårige pojken omedelbart eftersom bakterien är väldigt smittsam. Via det nationella laboratoriet går det att få tag på behandlingen. Men då vill de först komma och ta prover på patienten innan motgiftet kan skickas med bud. Jag skänker en snabb hälsning till högre makter när de kommer redan inom en timme för att ta proverna. Och efter att ha förhandlat ner leveranstiden för medicinen från ”ett par dagar” till ”nu så fort som möjligt annars kommer patienten att dö” känns det som att det hela kommer gå vägen.

Men plötsligt orkar inte hjärtat längre och pojken slutar andas. Försöket att återuppliva honom är från början fokuserat men blir allt eftersom minuterna går mer och mer desperat. Efter 20 minuter börjar dock hjärtat att slå igen och något som verkar vara andetag blir synligt. Han lever! En snabb blick senare från narkosläkaren som tittat på pupillerna förstår jag att det är hopplöst. Eftersom de inte reagerar alls på ljus har pojkens hjärna med största sannolikhet blivit alltför skadad av syrebristen och han kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv igen.

Tiden kommer för nattskiftet att ta över och personalen byts ut. Eftersom jag är på ett av mina veckoliga 24-timmarspass blir jag kvar över natten. Pojken hamnar snart i ett kramptillstånd som vi har svårt att bryta. Mamman vandrar i cirklar runt sängen och ber. Två timmar efter det att vi började återupplivningen anländer motgiftet. Jag svär tyst för mig själv när jag kopplar det via ett dropp till pojkens arm. Det är ju uppenbarligen för sent. Större delen av passet vakar jag vid hans säng. Trots konstanta kramper överlever han natten men dör dagen efter. Livet känns eländigt, orättvist och fruktansvärt sorgligt.

Spänt läge

”Jag har inte längre någon flagga. Inget land.”

Min kollega ser så bestämd ut att jag nästan känner mig skyldig för att jag ställt frågan om dagens betydelse för Haiti. Det är flaggans dag. Tidigare en folkfest utan dess like. Men i år är det ingen som vill fira.

I stället organiseras stora manifestationer mot regeringen och dess oförmåga att agera efter jordbävningen.

Tidigare i veckan nådde nyheten att det vid tre tillfällen frihetsberövats utlänningar i Port-au-Prince. Spekulationer säger att dåden utförts för att bevisa att regeringen inte längre kan garantera ens hjälparbetarnas säkerhet.

Regnen tilltar. Det luktar oerhört illa när vattenmassorna sprider ut smuts och odefinierbar geggamoja över stadens gator.

Jag förblir stum efter min kollegas uttalande. Hopplösheten tar över igen.

Hunger

Jag vill inte ha barnet, förklarar hon. Tydligt. Han är ett par veckor gammal och mamman vägrar att ge honom mat. Själv lider hon av andningssvårigheter sedan förlossningen och vill inte ha med honom att göra. På ögonlocken har den lille små svarta insektsbett som han fått eftersom hon tidigare lagt honom i en soptunna. Varför hon ångrade sig och plockade upp honom igen vet jag inte, men någon amning är det inte tal om. Efter ett par dagars försök till övertalning med knappt resultat börjar den lille se väldigt medtagen ut. Så vi flyttar över honom till barntältet för att mata honom kontinuerligt med mjölk.

Efter att ha fått smak på de första dropparna är han omättlig. Så vi matar. Och matar. Varje gång vi försöker lägga ner honom i sängen skriker han efter mer. När jag tar honom i famnen dunkar han huvudet mot axeln som för att leta efter mammans bröst. Frampå småtimmarna däckar han äntligen med armar och ben sträckta åt alla håll. Runt omkring i sängen ligger en mängd tomma mjölkflaskor. Som efter en lyckad fest.

Ett par dagar senare har mamman kommit på bättre tankar och vill plötsligt ha honom tillbaka. När hon lägger honom till bröstet ser hon lycklig ut och efter ett par dagar är de båda redo att lämna sjukhuset.  Någon uppföljning blir det dock inte eftersom de sociala myndigheternas kapacitet inte sträcker sig så långt. Jag känner desperationen komma krypande. Måtte hon nu fortsätta att amma honom! Jag har sett så många små dö av så dumma anledningar. På min plottriga franska, som de senaste veckorna börjat blandas ut mer och mer med kreol, tar jag mamman stadigt i handen och säger henne ett par väl valda. Hon nickar. Och jag kan bara hoppas.

Hopp

Den är knapp men ändå tydlig. Skillnaden. Som utgörs i hur staden sakta sakta börjar komma på rätt köl igen. Det är inga omvälvande nyheter. Bara vardagliga saker som återskapas på olika sätt med mer eller mindre utrymme för fantasi. Det säljs till exempel skor, kläder och alla möjliga prylar längs gatorna igen. Man tittar på TV på trottoaren. Delar av sönderfallna hus blir till bord och stolar för en kaffepaus.

Fruktstånd trängs med tavelförsäljare. Hantverkare säljer traditionella väggprydnader i metall utsmyckade i jordens alla färger. Telefonbolagen konkurrerar med tydligt markerade loggor och även internetcafén görs möjliga mitt på gatan. Skolorna är öppna sedan en dryg månad tillbaka och ett betydande antal män i gula hjälmar har tagit staden i antågande för att rensa upp bland ruinerna.

Hoppet om Haitis framtid må fortfarande vara en aning vagt. Men det spirar betydligt mycket mer nu än för bara en månad sedan. Det är glädjande.

Svordomar och barnskrik

Det är ett konstant barnafödande på sjukhuset i Cité Soleil. Dygnets alla timmar vandrar kvinnor i värkarbete runt mellan tält och sjukhusbyggnader. I takt med sammandragningarna skriker de ofta högt och ljudligt. ”MES AMIS”, vilket bokstavligen betyder ”mina vänner” men som här också har en svordomsliknande betydelse. Ofta sitter eller ligger de ner på marken. De stönar och hojtar om vartannat och ser alla ut som om de ska föda vilken sekund som helst. Så är dock inte fallet lär jag mig efter ett tag. Barnmorskorna har koll och efter ett par månader på plats har jag vant mig vid att arbeta till kvinnornas skönsång.

Så kommer en arla morgon. Jag har arbetat snart ett dygn och ser en kvinna som ligger i värkar utanför ett av tälten. Hon ropar högt ”MES AMIS!” men jag lägger ingen större uppmärksamhet vid det hela. Efter att ha gått min vanliga runda bland de övriga patienterna kommer jag tillbaka. Kvinnan har hasat sig upp och sitter på huk. Då ser jag huvudet. Herregud! Jag hinner precis fram och kupar händerna runt den lilla bulan. Mamman krystar och jag hinner inte ens ropa på hjälp. PLUPP, säger det så kommer ena axeln, sedan den andra och resten av kroppen i ett huj. Jag sitter plötsligt på marken med ett litet nyfött blodigt barn i famnen. Men bebisen låter inte. HJÄLP, får jag äntligen ur mig och ruskar om den lille i ren panik. Då kommer ett läte. Rossligt till en början men efter bara en liten stund ekar det högt och ljudligt av barnskrik mellan väggarna. Barnmorskorna kommer springande. Jag andas ut och ser att det är en liten flicka jag krampartat håller i min famn. Jag får upp henne på mammans bröst som lutar huvudet mot tältduken och sluter ögonen. En plötslig instinkt säger mig att krypa ihop bredvid henne. Jag är så otroligt trött och benen värker. I stället rycker jag upp mig. Jag har förlöst ett barn för första gången i mitt liv! Om man nu kan kalla det så. Något åt det hållet i alla fall.

Samvetskval

I dag får tre vuxna patienter hjärtstillestånd inom loppet av ett par förmiddagstimmar och vi lyckas inte återuppliva en enda. Den sista är bara drygt trettio år och dör i ett astmaanfall. Efter lunch kommer en kvinna in med en livlös liten pojke på armen och ber mig om hjälp. Han är iskall och har förmodligen varit död länge. Ur näsborrarna rinner sakta ett rosa klegg.

Att stå emot instinkten att försöka återuppliva den lille känns som ett hån mot allt vad min sjuksköterskeheder innefattar. Men jag gör ingenting eftersom det är lönlöst.

Efteråt känner jag mig fullkomligt hjärtlös och det dåliga samvetet vrider sig som en kniv i magen trots mina erfarna kollegers stöttande ord. Att på detta sätt gång efter gång tvingas inse sina begränsningar är fruktansvärt. Men de som varit med förr säger att man vänjer sig. Jag undrar bara hur. Och när.

Heldagslugn

Det är söndag morgon och staden är fylld av färgglatt uppklädda människor på väg till mässan. De små flickorna har vita klänningar med stora kjolar och sidenband kring alla hårets flätor. Pojkarna är klassiskt stiliga i skjorta och byxor. Trots att en så stor del av Port-au-Prince befolkning bor i tältläger är de allra flesta makalöst hela och rena.

Jag slås av det ständigt och inte bara en dag som denna. Människor tar plats i temporära kyrkbänkar i form av rader av stolar som ställts upp utomhus i varje kvarter. Familj efter familj. Många ser glada ut och jag ler inifrån mitt bilfönster. Det är en bra dag i dag.

Det första pistolskottet bryter tvärt det goda humör som spridit sig i teamet. Vi är då i tryggt förvar på sjukhuset men hör ytterligare två, tre och fyra skott vina strax utanför och det är bara att förbereda sig för att ta emot de sårade. Men minuterna går utan att någon anländer och vi tänker att det var förmodligen väl riktade skott eftersom ingen sjukvård verkar behövas. När smällarna fortsätter att återkomma med jämna mellanrum under dagen blir vi minst sagt konfunderade. Har de slutat att föra de skottskadade till oss?

Dagen efter får vi svaret. Det visar sig att barnen i området har fått tag på torkad nödproviant som de blandat med vatten i små burkar. När det hela svällt tillräckligt blir resultatet en explosion som på nära håll låter som ett skott från en pistol. Jag minns fenomenet väl. På min högstadieskola knyckte vi bakpulverburkar från hemkunskapen och gjorde liknande experiment. Och även om syftet med denna proviant, liksom med bakpulvret, egentligen var ett helt annat så lockar det tillbaka ett leende och en lättnad. Allt är inte av ondo i denna stad.

När hjälpen inte når fram

Haitiernas frustration växer sig allt starkare. Efter jordbävningen har informationen spridits bland befolkningen att rekordmycket pengar har donerats till landet och hjälporganisationernas bilar rullar oavbrutet runt på stadens gator. Ändå är det tusentals människor som ännu inte erhållit någon hjälp alls. Distributionsteamen kämpar hårt. Denna veckan arbetar man med att dela ut så kallade ”Non food item-kits”. Det är mestadels hygienprodukter, filtar, matlagningsverktyg och andra basala saker för överlevnad.

Ofta bryter tumult ut. Häromdagen blev ett av teamen attackerade av stenkastande människor som i desperation ville åt det som erbjöds. Teamet flydde till sjukhuset och distributionen avbröts. Nöten är uppenbarligen svår att knäcka när risken för hjälparbetarna växer sig allt större. Även ute i tältlägren är kriminaliteten hög dit psykosocialt stöd och annat ska nå fram. Eftersom Läkare utan gränser tar avstånd från vapen av alla slag kan inte polisen vara med som beskydd. Som det är nu är situationen enbart full av förlorare. Och det gränslösa hjälpbehovet kvarstår.

Frustration

På grund av det höga säkerhetstänket får vi under inga omständigheter gå ut på egen hand.  Min bild av Port-au-Prince har skapats genom ett bilfönster och i den lilla världen på sjukhuset. Ändå börjar staden och dess människor komma mig lite närmare. Stolta men vänliga börjar de sakta dela med sig av sin vardag, framförallt under nätterna när sjukhusets stim lugnat ner sig något. Det är fint, vi pratar om vardagen och familjeliv. Men det gör också att katastrofen blir allt mer tydlig. Som när min sjuksköterskekollega visar mig bilder på sina nio barn och händerna börjar darra allt eftersom vi arbetar oss igenom den lilla högen med kort. När jag slår upp ögonen för att fråga vad som står på möter jag hennes tårfyllda. De två sista lever ju inte längre.  Eller när den alltid hjälpsamme vaktmästaren som gillar Zlatan pratar om jordbävningen. Han berättar om hela familjer som bara försvunnit. Själv förlorade han ”bara” en bror och borde vara glad för detta, menar han.

Samtidigt förlorar vi dagligen barn på sjukhuset. Smittsamma sjukdomar som lunginflammation och diarréer sprider sig med ökad hastighet i tältlägren. Ofta kommer de in för sent och våra insatser räcker inte till. Frustrationen är överväldigande, häromdagen hade tre barn dött innan klockan var nio på morgonen. Jag känner att orken börjar tryta och då har jag bara varit här i en månad. Hur mina lokala kolleger som dessutom nyligen förlorat sina egna barn och andra familjemedlemmar står ut vet jag inte. Men hittills har jag inte sett en enda tår falla.